Livet
En sak jag har lärt mig det senaste tiden är att det blir aldrig som man har tänkt sig och att man aldrig ska ta något för givet iallafall när det gäller att skaffa barn.
Första gången jag blev gravid var när jag var 26 år. Jag och min pojkvän hade bara varit ihop i 5 veckor när jag insåg att mensen var sen. Det var ingen diskussion om att vi skulle behålla det. Mitt ex var väldigt bestämd och jag med. Men en liten del någonstans långt inom mig hade jag nog velat behålla det.
När jag skulle på ultraljudet såg de ingenting på skärmen så jag blev hemskickad med att du nog kommer få missfall inom en vecka. Så det var bara att vänta. På fredagen fick jag feber och ont i magen. Ringde upp till gyn och fick en akuttid. Väl på Gyn fick vi ännu ett ultraljud, de sa att allt såg bra ut. Hur vill ni göra. Fick lite panik, jag skulle åka iväg till Portugal om en vecka och vara borta i 7 veckor, så jag var tvungen att bestämma mig fort. De sa att jag kunde ta tabletten idag och avstanna graviditeten och komma tillbaka på måndagen. Jag valde att ta tablettern. Måndagen var bland det värsta jag varit med om. Jag fick morfin för mina smärtor, men önskar att det fanns tabletter för såret i hjärtat.
När jag och Tobbe sen blev ihop trodde jag att när vi väl skulle vilja ha barn var det ju inga problem. Jag som blev gravid så fort. Men efter 10 månader av försök valde vi att gå till en privatläkare. Han kollade mig och Tobbe. Jag fick ta prover och spola mig. När vi sedan skulle tillbaka på ett Ivf besök var jag redan gravid. Vi fick se vår lilla sprattlande böna och ett hjärta i v 7.
När Lilly var 7 månader fick jag min mens tillbaka. Vi tänkte om det tar ett år att bli gravida så är det lika bra att börja i tid. På andra försöket fick vi plus på Stickan. Vi blev jätteglada och tänkte att det var vi värda efter allt vi gått igenom. Ja jag vet att ett år är inte lång tid men det kändes så då.
Men lyckan blev inte långvarig. När vi var på ultraljud i v 14 var det ingen bebis på skärmen, det var tomt. Vi kunde endast se en fostervattenspöl. Jag trodde inte det var sant. Åka för att se sin lilla bebis för första gången och så var det tomt. De misstänkte MA, missed abortion, att fostret dött och tillbakabildats men att kroppen inte kännt av det. Vi fick en tid en vecka senare för en abort, dagen innan julafton.
Jag var livrädd för att se den tomma skärmen igen och för aborten som varit så extrem jobbig förra gången. Men två dagar innan julafton fick jag missfall. Jag var precis på väg hem till mamma och pappa när jag fick extrema smärtor och det var som en kran öppnade sig. Jag blödde igenom allt. Min snälla syster fick ta hand om Lilly och mig när jag låg på badrumsgolvet i smärtor. Men jag var glad att jag slapp åka tillbaka till Gyn igen och se den tomma skärmen och behöva gå igenom en abort igen. Det enda att jag ångrade var att vi inte gjorde ett tidigare ultraljud för att se om det hade varit ett foster från början.
Självklart kände jag paniken komma. Nu kommer det ta ännu ett år innan det blir något igen. Men två månader senare var jag gravid igen. Men jag kunde inte känna mig glad. Jag ville inte berätta för någon. Jag ville inte ringa barnmorskan. Men tillslut gjorde jag det. Man väntar ju ett barn inte ett missfall. De kunde inte ge mig ett tidigt ultraljud så jag ringde till privatkliniken igen.
I v 9 fick vi komma dit på ultraljud och för tredje gången fick jag se en tom skärm. Jag kände nästan en lättnad. Jag som inte kännt någon glädje över att vara gravid. Jag ville att det bara skulle vara över så att vi kunde gå vidare. Men jag fick inte gå vidare. På skärtorsdagen såg vi en liten böna på ultraljudet och läkaren trodde att jag bara var i v 6. Hoppet kom och lyckan.
Vi åkte till Västervik och firade påsk. På vägen hem kom tankarna. Det var något som inte stämde. På tisdagen ringde jag till barnmorskan och ville avboka inskrivningen men hon sa att hon tyckte att jag skulle komma ändå, jag var ju gravid. Efter samtalet bröt jag ihop jag ville inte sitta där hos barnmorskan och prata om en bebis som troligtvis inte utvecklades som den skulle. På onsdagen ringde jag och sa att jag var sjuk.
Torsdagen kom och som vi redan trodde var det något som inte stämde. Vi såg inga hjärtslag och bönan hade inte vuxit. Efter det ville jag att allt bara skulle vara över, så jag bröt ihop när barnmorskan sa att jag skulle vänta ytterligare en vecka på en abort. All denna väntan var värst. Att inte veta är hemskt. Nu var jag rädd för att göra abort och då skulle jag behöva vänta på det också.
Men som tur var behövde jag inte vänta så länge. Jag hade ont i magen hela helgen så på måndagen ringde jag till Gyn. Jag fick en akuttid och på ultraljudet fick jag se bönan en sista gång. Den hade inte vuxit, men heller inte blivit mindre. Tobbe och Lilly satt med mig när jag tog tabletten som avstannade en önskad graviditet och ett önskat barn. Nu var det bara att vänta på onsdagen.
På onsdagen var Tobbe hemma med Lilly. Jag tog de sista tabletterna och väntade . Men det blev inte alls som jag trodde. Det gjorde inte alls on tvoch jag blödde lite mer som en vanlig mens. Vid 16.00 ringde de från Gyn och frågade hur det gick. Jag sa att det nog inte kommit igång än. De sa att den skulle ringa tillbaka imorgon. Men det kom inte då heller. Jag hade genomgått en abort som hade gått jättebra. Det kändes så skönt att slippa all smärta fysisk. Den psykiska smärtan tar nog längre tid.
Livet är konstigt ibland. När man inte vill ha barn blir man gravid snabbt. Men när man väl vill det ja då tar det tid. När man väl tror att man inte kan bli gravid, då ligger det i magen en liten sprattlande böna. Men när man väl vet att man är gravid är det tomt. Att gå till v 12 är ingen bekräftelse på att det ska gå bra eller ett tidigt ultraljud. En smärta kan vara annorlunda från en gång till en annan. Men det nog meningen att livet ska vara så. Annars skulle det vara tråkigt att leva utan motgångar.
Nu sitter jag här 2 v efter allt som har hänt. Just nu känns det bara som allt bara varit en mardröm. Jag lever som vanligt och njuter av att det är vår och jag kan vara ute i trädgården med Lilly. Jag har ju faktiskt min lilla Lilly. Jag har ju ett barn. En del kan ju inte få barn eller bli gravida. Men min sorg är min sorg. Jag ville så gärna, vill så gärna. Visst är jag glad att jag har Lilly men det tar inte bort viljan att ett barn till.
Ibland kommer känslorna tillbaka men inte så ofta. Jag har trängt undan dem just nu. Jag vill bara må bra, bara njuta av att inte vara illamående eller vara trött. Det känns konstigt att vara gravid i 8 månader och ändå inte fått någon bebis. Vågar man igen är frågan. Det får nog framtiden utvisa. Just nu vill jag bara vara lycklig.
